Missbruk i familjen riskerar påverka barnen negativt, kring det är forskarna eniga. Det kan som exempel medföra stor oro, orimligt ansvarstagande, oberäkneliga situationer att hantera och svåra upplevelser av olika slag. Detta är väl känt och samhället försöker så långt möjligt sätta in resurser för att uppmärksamma och stödja de utsatta barnen.
Det man inte lika ofta pratar om är konsekvenser på lång sikt för de som under uppväxten inte ”syntes och hördes”. Det vi inom beroendevården kallar för vuxna-barn-problematik. Poängteras bör att denna problematik inte bara drabbar den som växer upp med missbruk i familjen. Även andra företeelser som kräver mycket uppmärksamhet, tar stort känslomässigt fokus i familjen och man som barn tvingas anpassa sig till kan ge samma konsekvenser, såsom t.ex. svåra sjukdomar.
Vi möter ofta vuxna barn till personer med beroende, där man under sin uppväxt inte dragit någon uppmärksamhet till sig från omgivning, skola eller myndigheter. De har levt i en familj där problematiken varit dold, och man som barn av lojalitet till sina föräldrar och den många gånger outtalade regeln i familjen: ”man pratar inte om problemet” inte har getts förutsättningar till stöd och bekräftelse i sin situation. Det onormala har blivit normalt och man har hanterat det utifrån bästa förmåga. Man har kanske tagit på sig rollen som ”medlaren”, ”clownen”, ”tapetblomman” eller ”det duktiga barnet” och försökt parera sin livssituation utifrån de förutsättningar man haft, för att överleva och flytta uppmärksamheten från problemet.
Under åren har vi på FBE mött många av dessa vuxna barn som känt behov av att bearbeta sin uppväxt. Många gånger har personen varit högpresterande och välfungerande till det yttre, en ”överlevare som fixar det mesta”. På insidan känner man sig dock ofta vilsen och ensam, med låg självkänsla och i stort behov av yttre bekräftelse. Något som inte sällan skapar konsekvenser i kärleksrelationer, alternativt att man utvecklat en stressrelaterad problematik eller destruktiva levnadsvanor.
Värdet kan vara stort av att i vuxen ålder få möjlighet att bearbeta sina barndomsupplevelser, få förståelse för beroendesjukdomen och hur det påverkar en familjesituation, samt få utrymme att utforska de ”sanningar” man tagit för givet under åren och reflektera kring alternativa perspektiv och vad de skulle kunna ge för effekt på ens egna liv. Reaktioner och beteendemönster som en gång utvecklats och varit nödvändiga för överlevnad men som i vuxen ålder blivit en belastning går att förändra. Att ifrågasätta den många gånger inpräntade vanan att tillgodose andras behov före sina egna och inse att den yttre bekräftelsen inte är en förutsättning för det egna värdet kan på sikt bidra till en högre självkänsla och ökat välmående.
Vid en utvärdering efter en av de Vuxna barn-grupper jag genomförde för många år sedan uttalades en mening som jag burit med mig i hjärtat sedan dess: ” Jag har gått från att vara arkeolog till att bli en upptäcktsresande”. Hen menade att alla jobbiga barndomsminnen haft ett stort fokus i hens liv, men genom att nu fått bearbeta historien utifrån nya perspektiv kunde hen nu blicka framåt och lägga fokus på framtiden som hen själv hade möjlighet att påverka.
En annan fantastisk feedback var en deltagare i gruppen som utryckte att denne tidigare sett hela sin barndom som ett mörker men nu kunde sortera bättre, och minnas även upplevelser som varit positiva från sin barndom, något hen kände stor glädje över.
Om det är något jag tagit med mig från de år jag arbetade med vuxna-barngrupper så är det kraften i att tillsammans med andra sätta ord på och reflektera kring svåra saker man upplevt. Att låta känslor få ta plats – som kanske inte tidigare getts utrymme. Värdet av att kunna förlåta, både sig själv och människor i sin omgivning som gjort en illa. För sin egen skull, inte för någon annans.
Känner du igen dig i detta inlägg så är du inte ensam. Det finns väldigt många där ute som i tystnad länge levt med sin ”hemlighet” och anpassat sig till den. Kanske är du en av alla dem som under åren ringt mig och inlett sin första mening med ”Egentligen har jag ju inte haft det så svårt hemma …”.
Det vill säga att man förminskar rätten till sina känslor. Som man vant sig vid inte får ta plats.
Vi finns här för dig om du önskar vägledning och stöd.
/Helena Lindgren
Vanliga karaktärsdrag hos vuxna barn:
- Har problem med nära relationer?
- Söker ständigt godkännande och bekräftelse hos andra?
- Uppfattar du dig själv som annorlunda?
- Är du överdrivet ansvarstagande eller överdrivet oansvarig?
- Är envist lojal, även mot dem som inte förtjänar det?
- Överreagerar på förändringar man inte själv styr över?
- Gissar sig till vad som är normalt beteende?
- Har svårt att fullfölja ett projekt från början till slut?
- Ljuger när det är lika enkelt kan säga sanningen?
- Dömer sig själv skoningslöst?
- Har du svårt att ha roligt?
- Tar sig själv på mycket stort allvar?
Läs mer: